Barsebäcks kärnkraftverk – Historia, stängning och framtid

Barsebäcks kärnkraftverk är Sveriges mest politiskt laddade energianläggning. Beläget vid Öresund, bara två mil från centrala Köpenhamn, blev det en symbolfråga i den svenska kärnkraftsdebatten och en ständig källa till diplomatisk friktion med Danmark. Här berättar vi hela historien – från markköpet 1965, genom protestmarscher och generatorhaverier, via den politiska stängningen 1999/2005, till dagens rivning och framtidsplaner.

Fakta om Barsebäck kärnkraftverk

Bygget: 1965–1977

Den 10 december 1965 beslutade Sydkrafts styrelse att köpa mark utanför Barsebäcks fiskeläge av greve Ian Hamilton, ägare av Barsebäcks fideikommiss, för 9,5 miljoner kronor. Platsen ansågs idealisk: kustnära med tillgång till kylvatten, i en region med stort elbehov, nära befintliga kraftledningar och med få boende inom fem kilometer.

Placeringen var inte slumpmässig – borgmästarna i Köpenhamn och Helsingör hade själva stött Barsebäck framför det alternativa läget i Torekov. Tanken var att kraftverket inte bara skulle producera el till Skåne utan också kunna leverera fjärrvärme till Malmö, Lund, Landskrona och potentiellt även Köpenhamn. En utredning (Sydvärme, 1974) drevs aktivt under oljekrisen, och det talades till och med om att bygga ett 2,5 kvadratkilometer stort växthuskomplex drivet av spillvärme från reaktorerna.

Byggstart skedde den 1 februari 1971. Reaktor 1 beställdes från Asea-Atom till en kostnad av knappt en miljard kronor inklusive första bränsleladdningen. Den första kärnklyvningen ägde rum den 18 januari 1975, och Barsebäck 1 kopplades till elnätet samma år. Barsebäck 2 togs i drift 1977. Bägge var kokvattenreaktorer (BWR) av svensk design.

Protesterna och den danska konflikten

Redan innan reaktorerna var i drift hade motståndet vuxit – inte minst på andra sidan Öresund. Under perioden 1976–1986 genomfördes ett tiotal så kallade ”Barsebäcksmarscher” arrangerade av miljörörelser.

1979 samlades över 30 000 demonstranter i Köpenhamn med slagorden ”Vad ska väck? Barsebäck!” – en av de största kärnkraftsprotesterna i Skandinaviens historia. Danska aktivister åkte regelbundet över sundet, och frågan blev en diplomatisk huvudvärk i relationen mellan Sverige och Danmark.

Kärnkraftverkets placering bara 20 kilometer från Köpenhamn – en storstadsregion med över fyra miljoner invånare – var unik i internationell jämförelse. Ingen annan huvudstad i världen låg så nära en kärnteknisk anläggning. Det gav det danska motståndet en konkret, personlig dimension som aldrig riktigt försvann under hela kraftverkets livstid.

Generatorhaveriet 1979

På långfredagen den 13 april 1979 – bara två veckor efter Three Mile Island-olyckan i USA – inträffade en allvarlig incident vid Barsebäck 1. Generatorn havererade katastrofalt: roterande delar brast, en 1,4 ton tung stålbit slungades 35 meter och slog hål i en vägg, och en brand bröt ut i turbinhallen.

Branden släcktes inom två timmar av räddningstjänsten från Kävlinge och Lund. Ingen strålning läckte ut – incidenten var begränsad till den konventionella (icke-nukleära) delen av anläggningen. Men händelsen ledde till att säkerhetsmyndigheten SKI ställde krav på att skydda kontrollrummen mot denna typ av splitter. Även Barsebäck 2 stängdes tillfälligt då bägge reaktorer hade samma generatortyp.

Folkomröstningen 1980 och vägen mot stängning

I mars 1980 hölls Sveriges folkomröstning om kärnkraft. Resultatet tolkades som att kärnkraften skulle avvecklas senast 2010, men att de reaktorer som var under byggnad fick färdigställas. Barsebäck, som redan var i drift, berördes inte direkt – men omröstningen satte tonen för decennier av politisk osäkerhet.

Under 1990-talet intensifierades pressen. 1997 genomförde statsminister Göran Persson det som kommit att kallas ”bondeoffret” – ett budgetsamarbete med Centerpartiet där stängningen av Barsebäck var en central del av uppgörelsen.

Stängningsprocessen

Barsebäck 1 stängdes den 30 november 1999 efter ett riksdagsbeslut. Det var det första svenska kärnkraftsaggregatet som stängdes som följd av ett politiskt beslut.

Barsebäck 2 stängdes vid midnatt den 31 maj 2005. Stängningen var en del av en energipolitisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. I utbyte togs slutdatumet 2010 för all svensk kärnkraft bort.

Stängningen var kontroversiell inom Sverige. Kritiker menade att den bidrog till effektbrist i södra Sverige – ett problem som förvärrats under åren. Staten kompenserade Barsebäck Kraft AB med totalt 2,3 miljarder kronor för servicedrift till följd av den förtida stängningen.

Rivningen: 2016–2028

Efter stängningen 2005 transporterades allt utbränt kärnbränsle till mellanlagret Clab i Oskarshamn. Anläggningen gick in i så kallad servicedrift – den hölls strålsäker i väntan på att nedmontering och rivning kunde påbörjas.

Den radiologiska rivningen startade 2016 med segmentering av reaktorernas interndelar. Själva reaktortankarna – 20 meter höga, 530 ton tunga – har lyfts bort i ringformade segment med gasskärning. På Barsebäck 1 pågår nedmontering av den biologiska skölden (cirka 14 000 ton betong), varav uppskattningsvis 40 procent kan friklassas och återanvändas som byggmaterial.

Rivningen genomförs av Uniper Nuclear Services i ett samordnat projekt med rivningen av Oskarshamn 1 och 2. Erfarenheter överförs mellan projekten – ett arbetssätt som kallas ”Lead and Learn”.

Den radiologiska rivningen beräknas vara klar runt 2028. Därefter kan byggnaderna friklassas och den konventionella rivningen (de stora betongstrukturerna) inledas i början av 2030-talet.

Framtiden: ny kärnkraft i Barsebäck?

Trots rivningen har frågan om ny kärnkraft i Barsebäck blivit aktuell igen. Energimyndigheten har klassat området som riksintresse för ny elproduktion. Infrastrukturen – kraftledningar, kylvattenintag, elnätsanslutning – finns redan på plats, vilket gör platsen attraktiv för ny etablering.

I oktober 2022 presenterade Barsebäck Kraft AB planer på en ”Clean Energy Park” – en energipark som skulle kombinera kärnkraft, vindkraft, solkraft och vätgasproduktion. Men planerna stoppades snabbt av den tyska ägaren Uniper, som kategoriskt avvisade kärnkraft med orden ”Nein, Nein, Nein.”

Kävlinge kommun har en politisk majoritet som är positiv till ny kärnkraft på platsen. En utredning från 2025 konstaterade att det är möjligt att etablera ny kärnkraft på Barsebäcksområdet, men att natur- och kulturmiljöer måste vägas in. Från dansk sida möttes planerna med irritation – Köpenhamns överborgmästare Sophie Hæstorp Andersen uttalade sig kritiskt – men den danska opinionen har förändrats. I en opinionsundersökning från 2025 var drygt 40 procent av danskarna positiva till kärnkraft i Danmark.

Frågan om Barsebäcks framtid hänger nära samman med ägarbilden. Uniper ägs till stor del av tyska staten efter uppköpet under energikrisen, men enligt EU-regler ska staten ha sålt merparten av sitt ägande senast 2028. Vad som händer med Barsebäcks-tomten efter det är en öppen fråga.

Barsebäcks betydelse i den svenska kärnkraftshistorien

Barsebäck är mer än ett nedlagt kraftverk – det är en berättelse om hur teknik, politik, diplomati och folklig opinion samverkar. Verket stod för cirka 30 procent av Skånes elbehov under sin driftstid. Stängningen bidrog till den effektbrist som södra Sverige fortfarande kämpar med.

Samtidigt var Barsebäck det tydligaste exemplet på hur placeringen av en kärnteknisk anläggning kan bli en geopolitisk fråga. Konflikten med Danmark – som pågick i tre decennier – saknar motsvarighet i svensk energihistoria. Och den kan mycket väl återuppstå om ny kärnkraft byggs på platsen.

Vanliga frågor om Barsebäcks kärnkraftverk

Källor

• Uniper – Barsebäck Kraft
• Uniper – Nedmontering och rivning
• SSM – Anläggningar under avveckling
• Kävlinge kommun – Ur arkivet: Barsebäck stängs för gott 2005
• Svensk Kärnbränslehantering (SKB)