USA satsar miljarder på SMR-utbyggnad och så ser läget ut 2026 22 maj 2026 Av Mats Pettersson|22 maj 2026 USA:s energidepartement har under det senaste året fördelat omfattande federala medel för att accelerera utbyggnaden av små modulära reaktorer, så kallade SMR. Det handlar om totalt 900 miljoner dollar i det stora Pathway to Deployment-programmet, plus ytterligare 94 miljoner dollar fördelade till åtta företag för att lösa flaskhalsar i licensiering, leverantörskedjor och platsberedskap. Sammantaget är det den största amerikanska satsningen på SMR-teknik hittills. För svenska läsare är det här relevant av två skäl. Dels för att flera av de aktuella reaktordesignerna kan bli aktuella även i Sverige, dels för att de tekniska och regulatoriska problem som amerikanerna nu försöker lösa är samma problem som svenska aktörer kommer att stöta på. Vattenfall och Fortum har båda pekat ut SMR som intressant teknik, och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) ser över sitt regelverk för att hantera kommande ansökningar. Vad pengarna faktiskt går till DOE:s Pathway to Deployment-program är uppdelat i två nivåer. Tier 1 omfattar upp till 800 miljoner dollar fördelat på ett eller två ”first mover”-team som ska få en första kommersiell SMR i drift. Tier 2 omfattar upp till 100 miljoner dollar för ”fast followers” som bygger vidare på samma teknikplattform. Kvalificerande designer måste uppfylla specifika tekniska kriterier: Effekt mellan 50 och 350 megawatt per enhet Lågenrikat uran som bränsle (under 5 procent U-235) Lättvatten som kylmedel Generation III+-teknik Förväntad driftsättning under 2030-talet Det här är ett medvetet val. DOE har valt bort de mer experimentella designerna med saltsmälta eller högtempererade gaskylda reaktorer i det här programmet. Logiken: lättvattenteknik bygger på decennier av drifterfarenhet och kräver inte nya bränsletyper. Risken för förseningar minskar. De 94 miljoner dollar som nyligen fördelades till åtta företag är en separat post med ett snävare syfte. Pengarna ska gå till konkreta hinder, typprovning av komponenter, godkännandeprocesser hos NRC, och förberedelse av specifika anläggningsplatser. Lärdomarna från Nuscale-haveriet Här ligger problemet i vad som inte fungerade förra gången. Nuscales Carbon Free Power Project i Utah var det första certifierade SMR-kraftverket i USA. Sex reaktorer på sammanlagt 462 MW, planerad drift 2030. Projektet lades ned 2023. Aktien tappade omkring 20 procent på beskedet. Orsaken var inte teknisk. Kostnaderna steg, och de deltagande kommunerna i UAMPS-konsortiet kunde eller ville inte betala det högre slutpriset. Det handlar om en fundamental utmaning för SMR-konceptet: det förmodade priset per kilowattimme måste hålla över hela byggprocessen, annars rasar affärsmodellen. Den nya finansieringsmodellen försöker hantera detta genom att staten tar en större del av risken tidigt. Tier 1-bidragen fungerar som en buffert mot exakt den typ av kostnadsöverskridningar som dödade Nuscale-projektet. Om det räcker återstår att se. ADVANCE Act och regelförändringar Parallellt med finansieringen undertecknades ADVANCE Act i juli 2024 med brett stöd över partilinjerna. Lagen syftar till att accelerera licensiering av avancerade reaktorer. Konkret innebär den: Ny licensieringsväg för mikrokärnkraft på brownfield-platser och tidigare fossilbränsleanläggningar Snabbspår för utbyggnad vid befintliga kärnkraftplatser Förenklade miljögranskningar enligt National Environmental Policy Act Stöd för internationell regulatorisk samordning I januari 2025 ändrade Trump-administrationen utvärderingskriterierna för programmet. Krav på ”community benefits” som infördes under Biden togs bort, och de tekniska och kommersiella kriterierna fick samma vikt. För svenska aktörer som följer den amerikanska processen betyder det här att urvalet blir mer rent kommersiellt och mindre politiskt drivet. Pilotprogrammet med elva företag Vid sidan om det stora finansieringsprogrammet drivs ett pilotprogram där elva företag har valts ut: Aalo Atomics, Antares Nuclear, Atomic Alchemy, Deep Fission, Last Energy, Oklo, Natura Resources, Radiant Industries, Terrestrial Energy och Valar Atomics. Målet är att minst tre testreaktorer ska nå kritikalitet senast den 4 juli 2026. Här finns en avgörande skillnad mot det huvudsakliga finansieringsprogrammet: DOE bidrar inte med pengar. Varje företag täcker själv kostnaderna för design, konstruktion, drift och avveckling. Det DOE bidrar med är tillgång till mark vid nationella laboratorier, snabbare regulatoriska processer och tillgång till HALEU-bränsle. Radiant Industries fick det första avtalet inom Advanced Nuclear Power for Installations-programmet, en leverans av en mikroreaktor på 1 MW till en militärbas. Det är liten skala, men det är skarp leverans. Hur står sig USA globalt Den globala bilden ger en bra referenspunkt. NEA, OECD:s kärnkraftsorgan, publicerade sin första SMR Dashboard i mars 2023 med 42 identifierade projekt. I juli 2025 hade siffran stigit till 127 identifierade teknologier, varav 74 inkluderades i den aktuella utgåvan av dashboarden. Antalet projekt har tredubblats på drygt två år. GE Hitachis BWRX-300 ligger längst fram av lättvattendesignerna. Den första enheten planeras tas i drift i Kanada 2029. Det är samma reaktortyp som flera svenska aktörer har pekat ut som intressant för svensk utbyggnad. Det viktiga att förstå är att SMR-utbyggnaden inte är en amerikansk angelägenhet. Det är en internationell kapplöpning där den första kommersiella driftsättningen i hög grad kommer att avgöra vilka design som blir standard. Och därmed vilka som svenska beställare har att välja mellan om tio år. Vad betyder det här för Sverige? Den svenska SMR-debatten har under 2025 och 2026 fokuserat på två frågor: regelverket och ekonomin. SSM har inte ännu tagit emot någon formell ansökan om en SMR-anläggning i Sverige, men förbereder sitt regelverk för att hantera utländska designer som BWRX-300 eller Rolls-Royce SMR utan att kräva fullständig svensk omcertifiering. Den amerikanska erfarenheten erbjuder tre konkreta lärdomar. För det första: licensiering tar tid. Även med ADVANCE Act i USA handlar det om flera år innan första reaktor är i drift. Svenska tidsuppskattningar som pekar på drift före 2035 är optimistiska. För det andra: kostnadsbilden är osäker. Nuscale-fallet visar att ett pris som ser rimligt ut på papperet kan glida när byggnationen drar igång. Svenska kalkyler bör räkna med betydande osäkerhetsintervall. För det tredje: standardisering är nyckeln. Hela poängen med SMR är att man bygger samma reaktor många gånger och drar fördel av seriestorlek. Tier 2-finansieringen för ”fast followers” är ett tydligt erkännande av att den första enheten är dyr, det är från enhet nummer tre eller fyra som ekonomin börjar fungera. För svensk del innebär det att en ensam SMR-anläggning sannolikt blir oekonomisk. Det behövs en pipeline av flera enheter, eller en europeisk samordning där flera länder bygger samma design. Tjeckien har gått den vägen genom sitt avtal med Rolls-Royce, och det är värt att följa hur det utvecklas. Om du vill jämföra SMR med andra energislag finns en översikt på sajtens jämförelsesida för energislag. Det som inte syns i pressmeddelandena En sak som ofta hamnar i bakgrunden när SMR-finansiering diskuteras: avfallshanteringen. De flesta lättvattenbaserade SMR-designer producerar använt bränsle av samma typ som befintliga reaktorer, vilket innebär att existerande slutförvarslösningar som svenska KBS-3 i princip kan användas. Volymen per producerad kilowattimme blir dock något högre än för stora reaktorer, eftersom mindre enheter har lägre bränsleutnyttjande. Hur mycket högre beror på den specifika designen och driftsstrategin. SKB har i sina utredningar pekat på att frågan behöver utredas vidare innan en bredare svensk SMR-utbyggnad är aktuell. Frågan är inte ett showstoppermen den ingår inte heller i de federala finansieringsbedömningarna i USA. Det är en kostnad som hamnar längre fram i tiden, och som i amerikansk regulatorisk praxis tenderar att hanteras separat. För svensk del, där hela bränslecykeln är mer integrerad i kärnkraftsekonomin, blir det en mer central fråga. Mer om hur den svenska bränslecykeln fungerar finns att läsa i översikten över kärnbränsle. Den amerikanska satsningen på SMR är på det stora hela en kapplöpning mot tiden. Lyckas Tier 1-mottagarna leverera en kommersiellt fungerande reaktor under 2030-talet är konceptet etablerat. Misslyckas de, så som Nuscale gjorde, kommer förtroendet för hela SMR-modellen att skadas, och svenska beslutsfattare kommer få ett mycket svårare beslut att fatta. Skriven avMats PetterssonEnergijournalist & redaktörMats Pettersson är energijournalist med fokus på kärnkraft, kärnavfall och Sveriges energiomställning. Han har bevakat frågor om kärnbränslehantering, slutförvaring och strålsäkerhet sedan 2015 och följer utvecklingen inom SSM, SKB och internationella atomenergiorganet IAEA. Mats granskar tekniska rapporter, politiska beslut och ny forskning för att göra komplex energiinformation tillgänglig för allmänheten. Allt om kärnkraft
USA satsar miljarder på SMR-utbyggnad och så ser läget ut 2026 22 maj 2026 Av Mats Pettersson|22 maj 2026 USA:s energidepartement har under det senaste året fördelat omfattande federala medel för att accelerera utbyggnaden av små modulära reaktorer, så kallade SMR. Det handlar om totalt 900 miljoner dollar i det stora Pathway to Deployment-programmet, plus ytterligare 94 miljoner dollar fördelade till åtta företag för att lösa flaskhalsar i licensiering, leverantörskedjor och platsberedskap. Sammantaget är det den största amerikanska satsningen på SMR-teknik hittills. För svenska läsare är det här relevant av två skäl. Dels för att flera av de aktuella reaktordesignerna kan bli aktuella även i Sverige, dels för att de tekniska och regulatoriska problem som amerikanerna nu försöker lösa är samma problem som svenska aktörer kommer att stöta på. Vattenfall och Fortum har båda pekat ut SMR som intressant teknik, och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) ser över sitt regelverk för att hantera kommande ansökningar. Vad pengarna faktiskt går till DOE:s Pathway to Deployment-program är uppdelat i två nivåer. Tier 1 omfattar upp till 800 miljoner dollar fördelat på ett eller två ”first mover”-team som ska få en första kommersiell SMR i drift. Tier 2 omfattar upp till 100 miljoner dollar för ”fast followers” som bygger vidare på samma teknikplattform. Kvalificerande designer måste uppfylla specifika tekniska kriterier: Effekt mellan 50 och 350 megawatt per enhet Lågenrikat uran som bränsle (under 5 procent U-235) Lättvatten som kylmedel Generation III+-teknik Förväntad driftsättning under 2030-talet Det här är ett medvetet val. DOE har valt bort de mer experimentella designerna med saltsmälta eller högtempererade gaskylda reaktorer i det här programmet. Logiken: lättvattenteknik bygger på decennier av drifterfarenhet och kräver inte nya bränsletyper. Risken för förseningar minskar. De 94 miljoner dollar som nyligen fördelades till åtta företag är en separat post med ett snävare syfte. Pengarna ska gå till konkreta hinder, typprovning av komponenter, godkännandeprocesser hos NRC, och förberedelse av specifika anläggningsplatser. Lärdomarna från Nuscale-haveriet Här ligger problemet i vad som inte fungerade förra gången. Nuscales Carbon Free Power Project i Utah var det första certifierade SMR-kraftverket i USA. Sex reaktorer på sammanlagt 462 MW, planerad drift 2030. Projektet lades ned 2023. Aktien tappade omkring 20 procent på beskedet. Orsaken var inte teknisk. Kostnaderna steg, och de deltagande kommunerna i UAMPS-konsortiet kunde eller ville inte betala det högre slutpriset. Det handlar om en fundamental utmaning för SMR-konceptet: det förmodade priset per kilowattimme måste hålla över hela byggprocessen, annars rasar affärsmodellen. Den nya finansieringsmodellen försöker hantera detta genom att staten tar en större del av risken tidigt. Tier 1-bidragen fungerar som en buffert mot exakt den typ av kostnadsöverskridningar som dödade Nuscale-projektet. Om det räcker återstår att se. ADVANCE Act och regelförändringar Parallellt med finansieringen undertecknades ADVANCE Act i juli 2024 med brett stöd över partilinjerna. Lagen syftar till att accelerera licensiering av avancerade reaktorer. Konkret innebär den: Ny licensieringsväg för mikrokärnkraft på brownfield-platser och tidigare fossilbränsleanläggningar Snabbspår för utbyggnad vid befintliga kärnkraftplatser Förenklade miljögranskningar enligt National Environmental Policy Act Stöd för internationell regulatorisk samordning I januari 2025 ändrade Trump-administrationen utvärderingskriterierna för programmet. Krav på ”community benefits” som infördes under Biden togs bort, och de tekniska och kommersiella kriterierna fick samma vikt. För svenska aktörer som följer den amerikanska processen betyder det här att urvalet blir mer rent kommersiellt och mindre politiskt drivet. Pilotprogrammet med elva företag Vid sidan om det stora finansieringsprogrammet drivs ett pilotprogram där elva företag har valts ut: Aalo Atomics, Antares Nuclear, Atomic Alchemy, Deep Fission, Last Energy, Oklo, Natura Resources, Radiant Industries, Terrestrial Energy och Valar Atomics. Målet är att minst tre testreaktorer ska nå kritikalitet senast den 4 juli 2026. Här finns en avgörande skillnad mot det huvudsakliga finansieringsprogrammet: DOE bidrar inte med pengar. Varje företag täcker själv kostnaderna för design, konstruktion, drift och avveckling. Det DOE bidrar med är tillgång till mark vid nationella laboratorier, snabbare regulatoriska processer och tillgång till HALEU-bränsle. Radiant Industries fick det första avtalet inom Advanced Nuclear Power for Installations-programmet, en leverans av en mikroreaktor på 1 MW till en militärbas. Det är liten skala, men det är skarp leverans. Hur står sig USA globalt Den globala bilden ger en bra referenspunkt. NEA, OECD:s kärnkraftsorgan, publicerade sin första SMR Dashboard i mars 2023 med 42 identifierade projekt. I juli 2025 hade siffran stigit till 127 identifierade teknologier, varav 74 inkluderades i den aktuella utgåvan av dashboarden. Antalet projekt har tredubblats på drygt två år. GE Hitachis BWRX-300 ligger längst fram av lättvattendesignerna. Den första enheten planeras tas i drift i Kanada 2029. Det är samma reaktortyp som flera svenska aktörer har pekat ut som intressant för svensk utbyggnad. Det viktiga att förstå är att SMR-utbyggnaden inte är en amerikansk angelägenhet. Det är en internationell kapplöpning där den första kommersiella driftsättningen i hög grad kommer att avgöra vilka design som blir standard. Och därmed vilka som svenska beställare har att välja mellan om tio år. Vad betyder det här för Sverige? Den svenska SMR-debatten har under 2025 och 2026 fokuserat på två frågor: regelverket och ekonomin. SSM har inte ännu tagit emot någon formell ansökan om en SMR-anläggning i Sverige, men förbereder sitt regelverk för att hantera utländska designer som BWRX-300 eller Rolls-Royce SMR utan att kräva fullständig svensk omcertifiering. Den amerikanska erfarenheten erbjuder tre konkreta lärdomar. För det första: licensiering tar tid. Även med ADVANCE Act i USA handlar det om flera år innan första reaktor är i drift. Svenska tidsuppskattningar som pekar på drift före 2035 är optimistiska. För det andra: kostnadsbilden är osäker. Nuscale-fallet visar att ett pris som ser rimligt ut på papperet kan glida när byggnationen drar igång. Svenska kalkyler bör räkna med betydande osäkerhetsintervall. För det tredje: standardisering är nyckeln. Hela poängen med SMR är att man bygger samma reaktor många gånger och drar fördel av seriestorlek. Tier 2-finansieringen för ”fast followers” är ett tydligt erkännande av att den första enheten är dyr, det är från enhet nummer tre eller fyra som ekonomin börjar fungera. För svensk del innebär det att en ensam SMR-anläggning sannolikt blir oekonomisk. Det behövs en pipeline av flera enheter, eller en europeisk samordning där flera länder bygger samma design. Tjeckien har gått den vägen genom sitt avtal med Rolls-Royce, och det är värt att följa hur det utvecklas. Om du vill jämföra SMR med andra energislag finns en översikt på sajtens jämförelsesida för energislag. Det som inte syns i pressmeddelandena En sak som ofta hamnar i bakgrunden när SMR-finansiering diskuteras: avfallshanteringen. De flesta lättvattenbaserade SMR-designer producerar använt bränsle av samma typ som befintliga reaktorer, vilket innebär att existerande slutförvarslösningar som svenska KBS-3 i princip kan användas. Volymen per producerad kilowattimme blir dock något högre än för stora reaktorer, eftersom mindre enheter har lägre bränsleutnyttjande. Hur mycket högre beror på den specifika designen och driftsstrategin. SKB har i sina utredningar pekat på att frågan behöver utredas vidare innan en bredare svensk SMR-utbyggnad är aktuell. Frågan är inte ett showstoppermen den ingår inte heller i de federala finansieringsbedömningarna i USA. Det är en kostnad som hamnar längre fram i tiden, och som i amerikansk regulatorisk praxis tenderar att hanteras separat. För svensk del, där hela bränslecykeln är mer integrerad i kärnkraftsekonomin, blir det en mer central fråga. Mer om hur den svenska bränslecykeln fungerar finns att läsa i översikten över kärnbränsle. Den amerikanska satsningen på SMR är på det stora hela en kapplöpning mot tiden. Lyckas Tier 1-mottagarna leverera en kommersiellt fungerande reaktor under 2030-talet är konceptet etablerat. Misslyckas de, så som Nuscale gjorde, kommer förtroendet för hela SMR-modellen att skadas, och svenska beslutsfattare kommer få ett mycket svårare beslut att fatta. Skriven avMats PetterssonEnergijournalist & redaktörMats Pettersson är energijournalist med fokus på kärnkraft, kärnavfall och Sveriges energiomställning. Han har bevakat frågor om kärnbränslehantering, slutförvaring och strålsäkerhet sedan 2015 och följer utvecklingen inom SSM, SKB och internationella atomenergiorganet IAEA. Mats granskar tekniska rapporter, politiska beslut och ny forskning för att göra komplex energiinformation tillgänglig för allmänheten. Allt om kärnkraft