Finländska De Gröna accepterar kärnkraft, svenska Miljöpartiet säger nej

Det finländska miljöpartiet Gröna förbundet, i dagligt tal De Gröna, har efter mångårig intern diskussion övergått till en teknikneutral syn på kärnkraft. Riksdagsledamoten Atte Harjanne beskriver hållningen som att partiet ser kärnkraften som en del i ett fossilfritt energisystem. Det svenska Miljöpartiet driver en motsatt linje: partiet vill inte se ny kärnkraft i Sverige. Två gröna partier i grannländer har därmed landat i rakt motsatta slutsatser om samma teknik.

Skillnaden är intressant just för att partierna delar ideologisk grund. Båda bygger sin politik på klimat- och miljöhänsyn. Ändå har de dragit olika slutsatser om kärnkraftens roll i omställningen bort från fossila bränslen.

Hur De Gröna motiverar sitt linjeskifte med IPCC:s scenarier

Argumentet som partiet lyfter fram handlar om klimatmodellering. Alla scenarier från FN:s klimatpanel som når nettonollutsläpp innehåller kärnkraft i någon utsträckning. För ett parti som placerar klimatfrågan högst blir det svårt att avfärda en fossilfri kraftkälla på principiell grund.

Atte Harjanne, som är ingenjör och tidigare forskade om klimatrisker, driver en central del av argumentationen. Han menar att frågan inte enbart handlar om klimatkrisen utan om bredare miljöaspekter och att elproduktionen behöver rymma flera lösningar samtidigt. Enligt Harjanne har det alltid funnits en viss pragmatism i partiet och man har aldrig drivit en snabb utfasning av befintlig kärnkraft särskilt hårt.

Källorna speglar i hög grad Harjannes egen position. Hur stor andel av partiet som fullt ut stödjer den nya linjen framgår inte tydligt och exakt när skiftet påbörjades är oklart utöver att det skett gradvis. Den teknikneutrala hållningen innebär inte att partiet aktivt förespråkar utbyggnad, utan att kärnkraft inte längre utesluts som klimatåtgärd.

Skiftet sammanfaller med att Finland genomför en total översyn av sin kärnenergilagstiftning. Arbetet omfattar en ny statsrådsförordning om kärnanläggningar och parallella ändringar av Strålsäkerhetscentralens (STUK) föreskrifter för strålning och kärnteknik. Finland genomför en strategisk miljöbedömning i arbetet och redovisar olika alternativ för den framtida regleringen. Eftersom svensk kärnkraft och finsk delar Östersjöregion bjöds svenska myndigheter, organisationer och allmänhet in att lämna synpunkter, enligt Naturvårdsverkets underrättelse om förordningen, fram till och med 26 juni 2026. Finlands regleringsarbete på energiområdet har tidigare fått uppmärksamhet i andra sammanhang.

Att en grön riksdagsledamot argumenterar tekniskt snarare än ideologiskt speglar en förskjutning i hur delar av miljörörelsen resonerar. Argumentet vilar inte på att kärnkraft är problemfritt, utan på att alternativkostnaden av att avstå bedöms som högre i ett system som ska bli fossilfritt. Samma spänning mellan fossilfrihet och de invändningar som finns om avfall och kostnader återkommer i jämförelser mellan energislag.

Svenska Miljöpartiet håller fast vid sitt nej

Det svenska Miljöpartiet står kvar vid linjen att partiet inte vill se ny kärnkraft byggas i Sverige. Motståndet grundas i argument om kostnader, byggtider och avfallshantering snarare än ett generellt avvisande av all fossilfri kraft. Partiet framhåller i stället en snabbare utbyggnad av vind, sol och energilagring.

Denna position ställs mot en svensk politisk kontext där kärnkraftsfrågan splittrar blocken inför riksdagsvalet i september 2026. Frågan om ny kärnkraft har blivit en tydlig skiljelinje, vilket gör att svenska Miljöpartiets nej har en annan politisk laddning än den finländska debatten. I Sverige är kärnkraften, som en formulering lyder, ett rött skynke för partiet.

De ekonomiska invändningarna är inte ogrundade. Ny kärnkraft har historiskt dragits med långa byggtider och kostnadsöverskridanden, något som behandlas närmare i genomgången av kärnkraftens ekonomiska argument. Samtidigt pekar förespråkarna på behovet av planerbar kraft i ett elsystem med växande andel väderberoende produktion.

Två gröna partier, två svar på samma klimatmål

Att två gröna partier i Norden landat på var sin sida av kärnkraftsfrågan visar att omställningen inte längre följer en enhetlig ideologisk mall. Den finländska hållningen bygger på att fossilfri kraft väger tyngre än traditionellt kärnkraftsmotstånd. Den svenska bygger på att kostnad, tid och avfall gör andra teknikval mer effektiva för samma klimatmål.

Skillnaden speglar också ländernas energihistoria. Finland har byggt reaktorn Olkiluoto 3, som togs i reguljär drift 2023 efter många års förseningar, medan svensk kärnkraftsdebatt präglats av folkomröstningen 1980 och avvecklingsbeslut. Kärnkraftens roll i den fossilfria omställningen är därför inte en fråga med ett självklart grönt svar, utan beror på hur man väger klimatnytta mot ekonomi, avfall och tidsperspektiv.

Om den finländska teknikneutrala linjen sprider sig till gröna partier i andra länder återstår att se.

Skriven av

Mats Pettersson

Energijournalist & redaktör

Mats Pettersson är energijournalist med fokus på kärnkraft, kärnavfall och Sveriges energiomställning. Han har bevakat frågor om kärnbränslehantering, slutförvaring och strålsäkerhet sedan 2015 och följer utvecklingen inom SSM, SKB och internationella atomenergiorganet IAEA. Mats granskar tekniska rapporter, politiska beslut och ny forskning för att göra komplex energiinformation tillgänglig för allmänheten.