Svensk kärnkraftsforskning

Svensk kärnkraftsforskning började i slutet av 1940-talet. I dag forskar Kungliga Tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola och Uppsala universitet om bland annat reaktorer, kärnbränsle, kärnkemi och kärnsäkerhet. I laboratorierna i Studsvik utanför Nyköping undersöks använt kärnbränsle. Svensk Kärnbränslehantering (SKB) forskar om hur det använda kärnbränslet ska slutförvaras.

Historisk bakgrund

AB Atomenergi bildades 1947 för att forska och bygga experimentreaktorer. Sveriges första kärnreaktor, forskningsreaktorn R1, gick kritisk klockan 18.59 den 13 juli 1954. Reaktorn låg drygt 25 meter under markytan på KTH:s campus i Stockholm. Forskarna använde R1 för att studera neutroner, andra partiklar och radioaktiv strålning. Under 1950-talet flyttade AB Atomenergi till Studsvik utanför Nyköping, där verksamheten växte. R1 stängdes 1970 och revs 1982.

Var bedrivs kärnkraftsforskning i Sverige?

Studsvik Nuclear AB undersöker använt kärnbränsle, bränslekapslingar och andra material i sina laboratorier i Studsvik. Moderbolaget Studsvik AB arbetar också med teknik för avfallshantering, avveckling och strålskydd. Studsviks avfallsanläggningar i Sverige såldes 2016 till det franska energibolaget EDF och drivs i dag av Cyclife Sweden AB.

Svenskt kärntekniskt centrum (SKC) stödjer forskning och utbildning inom kärnteknik vid KTH, Chalmers och Uppsala universitet. SKC finansieras av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM), Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals AB, OKG AB och Westinghouse Electric Sweden AB. SKC:s projekt gäller bland annat kärnbränslets egenskaper, reaktorfysik och hur reaktormaterial påverkas av strålning, åldrande och korrosion. På Chalmers forskar kärnkemigruppen dessutom om de radioaktiva ämnenas kemi, till exempel kemin i ett slutförvar för kärnavfall.

Säkerhetsforskning

En del av den svenska säkerhetsforskningen handlar om vad som händer vid svåra olyckor i kärnkraftverk. Ett exempel är SKC-projektet SEMRA, som tar fram modeller och riskanalyser för ångexplosioner i lättvattenreaktorer. Kärnkemigruppen på Chalmers studerar hur utsläpp kan förhindras vid svåra reaktorhaverier. SSM inspekterar och granskar alla kärntekniska anläggningar i Sverige för att se till att de följer kraven på strålsäkerhet.

Forskning om slutförvaring av kärnavfall

SKB har forskat om slutförvaring av radioaktivt avfall i över 40 år och har tre laboratorier i Oskarshamn där tekniken provas i full skala. SKB:s metod för använt kärnbränsle heter KBS-3 och bygger på tre skyddsbarriärer: kopparkapslar, bentonitlera och det svenska urberget. Bygget av Kärnbränsleförvaret i Forsmark i Östhammars kommun startade den 15 januari 2025. Förvaret ska ligga på cirka 500 meters djup och väntas ta emot använt kärnbränsle under 2030-talet.

Forskning inför ny kärnkraft

Kompetenscentrumet ANItA samlar akademisk och industriell kärnteknisk kompetens. ANItA finansierades från början av svenska lärosäten, svensk kärnkraftsindustri och Energimyndigheten. Ett av ANItA:s mål är att ta fram beslutsunderlag så att ny kärnkraftsteknik kan införas snabbt och säkert i Sverige. Små modulära reaktorer (SMR) är ett exempel på ny kärnkraftsteknik. En SMR är mindre än reaktorerna i dagens stora kärnkraftverk.

Internationellt samarbete

Sverige har varit medlem i Internationella atomenergiorganet (IAEA) sedan organisationen bildades 1957. I IAEA:s samordnade forskningsprojekt arbetar forskningsinstitut från olika länder tillsammans med gemensamma frågor.

SSM har dessutom bilaterala samarbetsavtal med strålsäkerhetsmyndigheter i andra länder. Under IAEA:s generalkonferens i september 2026 skrev SSM under ett nytt avtal med strålsäkerhetsmyndigheten i Förenade Arabemiraten och förnyade avtalen med motsvarande myndigheter i Ukraina och USA.

Kärnkraften i Sverige i dag

Sverige har sex reaktorer i drift: Forsmark 1 till 3, Ringhals 3 och 4 samt Oskarshamn 3. Kärnkraften gav 45 TWh el 2025, vilket var 27,9 procent av Sveriges elproduktion. Debatten om kärnkraftens roll i det svenska energisystemet handlar om kostnader, säkerhet och miljöpåverkan. Kärnkraftsforskningen behövs både för att dagens reaktorer ska kunna drivas säkert och för att ny kärnkraft ska kunna byggas.

Källor

• Svensk Kärnbränslehantering: Forskning och teknikutveckling för slutförvaret
• Svensk Kärnbränslehantering: Kärnbränsleförvaret i Forsmark
• Chalmers tekniska högskola: Kärnkemisk forskning på Chalmers
• Uppsala universitet: Kompetenscentrumet ANItA
• Strålsäkerhetsmyndigheten: Studsvik Nuclear AB i Studsvik

Skriven av

Mats Pettersson

Energijournalist & redaktör

Mats Pettersson är energijournalist med fokus på kärnkraft, kärnavfall och Sveriges energiomställning. Han har bevakat frågor om kärnbränslehantering, slutförvaring och strålsäkerhet sedan 2015 och följer utvecklingen inom SSM, SKB och internationella atomenergiorganet IAEA. Mats granskar tekniska rapporter, politiska beslut och ny forskning för att göra komplex energiinformation tillgänglig för allmänheten.